Ordfront

Den senaste veckan har Ordfront hört av sig till mig fem gånger. Jag ska nu i sin helhet berätta historien om Henrik och Ordfront, en sann historia om löften, svek och telefonförsäljare. Det hela började för ett drygt år sedan, i mitt hem i Bergsjön...

Jag var relativt nyinflyttad då, och försörjde mig med hjälp av studielån. En kväll när jag satt hemma och funderade över vad jag skulle göra med alla pengar jag lånat, ringde telefonen. Det var Ordfront som hade ett studenterbjudande, där jag kunde få tre nummer av tidningen med samma namn för en billig penning, och utöver det skulle jag få en pocketbok utan kostnad. Då jag flera gånger om fått försäkrat för mig att jag inte blev medlem i deras bokklubb (och därmed inte skulle få hemskickat böcker med tillhörande fakturor ifall jag inte skulle säga till att jag inte ville ha dem), och att min prenumeration skulle avslutas automatiskt efteråt ifall inte jag själv hörde av mig om att jag ville förnya det, tackade jag ja. För trots att jag inte gillar försäljning per telefon lät det som ett ganska trevligt erbjudande.

Ett par veckor senare fick jag mitt första nummer av tidningen, och ytterligare någon vecka senare fick jag hem en avi. Jag hade fått ett paket från Ordfront, vilket jag var tvungen att hämta ut på macken nerför backen där jag bor. Et tu tre, och paketet var hemma i min lägenhet, redo att öppnas. Men det var inte min utlovade pocket, utan en inbunden bok. Den var inte gratis, utan kostade nästan 400 spänn. Jag tänkte först slänga räkningen och fortsätta som om ingenting hade hänt, men blev till slut övertalad att slösa upp mina sista pengar på mobilen till att ringa upp Ordfront och förklara vänligt men bestämt att varken boken eller räkningen var önskvärda.

Ordfront tyckte det var ytterst märkligt att jag inte hade läst i deras utskick från bokklubben att boken i fråga skulle skickas ut. Jag förklarade att jag inte var med i bokklubben, att jag aldrig varit med i bokklubben och aldrig kommer vilja var med i bokklubben, och Ordfront tyckte det lät ytterst märkligt.

Jag hade nu blivit lite kinkig på Ordfront, eftersom detta trots allt var deras problem och inte mitt. Jag var därför väldigt bestämd med att jag absolut inte tänkte betala något porto för att skicka tillbaka boken till Ordfront. Jag sa att jag kunde lägga boken utanför dörren, så kan Ordfront komma och hämta den när Ordfront behagar. Till slut enades vi om att jag skulle få en tom men frankerad liten papplåda hemskickad, i vilken jag kunde lägga boken för att sedan lägga den lilla papplådan i närmsta brevlåda.

Veckorna gick, månader passerade, och efter en lång tid fick jag hem ett brev från Ordfront där det stod att det var dags att förnya mitt medlemsskap i bokklubben. Jag hade bara fått ett av de tre utlovade numren av tidningen, och inte min utlovade pocketbok (dessutom hade jag upptäckt att man bara "sparade" 4 kr på studenterbjudandet). Ett par dagar senare ringde Ordfront, och berättade för mig att det var dags att förnya mitt medlemsskap i bokklubben. Jag förklarade vänligt men bestämt för Ordfront att jag inte är med i deras bokklubb, aldrig har varit med i deras bokklubb, och aldrig över min döda kropp kommer ens överväga tanken att bli medlem i deras bokklubb.

Efter detta följde ett par ljuva månader av tystnad. Men för ett par veckor sedan ringde min telefon. Det var Ordfront som frågade om jag hade tid att prata en stund. Jag sa nej, vänligt men bestämt, lade på luren och sparade numret som "Svara ej: Ordfront". Efter det har Ordfront fortsatt ringa på regulär basis, men nu har jag i alla fall Ordfronts nummer och vet därmed när jag inte ska svara. Jag kan inte annat än att rekommendera er alla att göra detsamma. Numret är 084624400.

Som kissfläcken på sittringen

Idag är en ganska otrevlig dag. Det blåser mycket. Jag tycker inte om när det blåser... Jag har varit i stan och träffat några vänner från Mariestad som hälsar på över dagen. Nu är visserligen inte det någonting otrevligt i sig, snarare tvärtom, problemet är att de prompt skulle gå in på H&M.

Jag har inte mycket till övers för folk i allmänhet, och i synnerhet inte för folk som shoppar. Om man skulle göra en lista över de kategorier av människor som är absolut värst (i alla avséenden), skulle just konsumenten ligga väldigt högt. Folk som åker taxi är konsumenter, folk som handlar kläder är konsumenter. Och även om jag faktiskt gillar de människor med vilka jag var i en synnerligen otrevlig klädbutik idag, verkar de på något vis bli en annan typ av människor när de handlar. Helt plötsligt spelar ingenting någon roll annat än just den konsumerande akten, trots att den är väldigt tråkig, långtråkig och alldeles... Alldeles fruktansvärd. I en klädaffär finns det ingenstans att ta vägen, man står alltid ivägen för någon och det finns ingenstans att sitta. Då jag inte ens ska handla någonting själv när jag är där, känner jag mig verkligen som kissfläcken på sittringen; dvs. lite utanför men ändå ivägen.


(bilden illustrerar
hur jag kände mig
inne på H&M idag)


Jag kan fortsätta att berätta om vad jag tycker om H&M, men risken är att jag i så fall får sitta här hela kvällen och skriva (men jag kan nämna att musiken inte är den bästa). Istället ska jag berätta en liten anekdot.
Jag har tidigare nämnt att jag jobbar på observatoriet i slottsskogen en kväll i veckan, och att det är många som blir förvånade när de får reda på att man inte kan se några stjärnor när det är mulet. Anekdoten i fråga lyder som följer:

I onsdags var det en tjej som skällde ut mig efter visningen för att vi inte hade sagt innan visningen att man inte kan se några stjärnor när det är mulet. Nu gjorde jag visserligen det, fast hon kom senare och missade detta. Hon höll visserligen med om att man i och för sig borde kunnat räkna ut det själv, men ändå...

Jag har många gånger funderat på att sätta upp en lapp på dörren om det, hur pinsamt uppenbart det än kan tänkas vara. Men om man måste anpassa sig efter dumma konsumenter som kräver sin rätt (även när de har fel) hela tiden kommer vi snart hamna någonstans där USA är nu. Vill vi verkligen ha varningsskyltar överallt, där det står att man t.ex. inte ska torka sina djur i mikrovågsugnen? Jag personligen känner att det nog vore bättre om folk fick lära sig av sina misstag, hur dumma de än må vara, istället för att få alla självklarheter serverade för sig på silverfat tills deras hjärnor dör av tristess. Reklambyråer gör allt de kan för att lura i folk alla möjliga dumheter, och tyvärr tycks inte konsumenten ha någon generellt hög grad av analytiskt tänkande. Ska då vi som inte pysslar med reklam, utan bara vill försöka ha det så trevligt som möjligt här i livet, behöva hållas ansvariga för det?

Varför inte låta barnen i grundskolan få lära sig vanlig jävla argumentationsanalys? De ska kunna allting om Dackefejden, Magnus Ladulås och Snorre Sturlasson, man får lära sig att räkna med bråk och baka scones i skolan, men varken elever eller lärare tycks veta hur man känner igen ett cirkelresonemang, en kontradiktion eller nödvändiga/tillräckliga villkor. Det hade världen mått bättre av ifall folk gjorde, för jag har i alla fall bestämt mig för att inte sätta upp någon lapp på observatoriet om att man inte kan se några stjärnor när det är mulet. Ni får tänka själva den här gången, och i längden tror jag det kan gynna oss alla ifall folk tänkte lite kritiskt som omväxling. För alla är vi konsumenter emellanåt.  

I jymden kan ingen höja dig gjåta

Välkomna ska ni vara till Henriks nya blogg. Förra gången gick vi igenom varför det kan vara rationellt av mig att skriva mer personligt, så jag tänker fortsätta på det spåret. För mig är detta ett ganska djärvt steg att ta, och för att illustrera det har jag även slängt in en bild på just en järv här brevid. Som vanligt är det inte järven på bilden som har skrivit texten.

Men det är inte järvar jag tänkte skriva om idag. Eftersom den nya djärva stil jag börjat med innefattar en mer personlig och vardaglig touch på innehållet, ska jag skriva om astronomi. Inte för att astronomi kanske är så personligt, utan för att jag jobbar på observatoriet i slottsskogen emellanåt. För er som inte känner till det kan jag säga att det inte är ett stort och stiligt observatorium där det bedrivs forskning, utan snarare som ett litet muséum där man kan se på stjärnor i teleskopen, eller om det är mulet väder kolla på annat och lyssna på när visningsledaren (jag ibland) håller som en liten föreläsning. Typ.

De senaste månaderna har det kommit mellan 0 och 15 pers per visning i snitt, men idag var det stjärnklart och fint (samt öppet längre eftersom det är sportlov), så vi räknade med lite mer folk. Vad vi inte hade räknat med var att det skulle komma nästan 150 stycken... Men det gick bra, och vi hade öppet längre så Saturnus hann gå upp på himlen. Den gjorde sig fin i teleskopen.

Men nog om detta. Jag har en anledning till att jag valt att skriva om astronomi idag. För trots att min nya, tuffa och lite djärva stil är mer personlig än innan, vill jag ändå skriva om saker som faller in under den vaga definitionen av "vettighet". Och fastän jag tycker det är roligt när folk vill lära sig saker om astronomi, och att det därmed finns saker de inte redan vet, finns det också gränser för hur lite jag tycker att en människa kan känna till utan att skämmas.

Ibland när jag jobbar med mitt "riktiga" jobb, dvs. kör taxi, händer det såklart att folk frågar om jag gör något annat än att köra taxi. När jag då nämner att jag pysslar med astronomi ibland är det många som låter intresserade. Men tyvärr, och nu överdriver jag inte, är det mer än hälften (!) som inte tycks känna till att det finns en skillnad mellan astronomi och astrologi!! En gång var det en som var jättestolt över att hon faktiskt visste att det inte var samma sak, för hon hade hört Christer Fuglesang förklara det i en intervju. Det är som om riksbankschefen skulle behöva förklara skillnaden mellan monopolpengar och riktiga pengar...  Ibland blir folk nästan sura när de kommer till observatoriet i ösregnet och får veta att det inte går att se några stjärnor just den kvällen. Så jag känner mig manad att gå igenom lite grundläggande saker alla borde känna till.

Eftersom jag även har på känn att mina inlägg ofta blir väldigt långa, tänker jag här använda mig av vad jag valt att kalla myceltekniken. Hemmingway hade sin isbergsteknik, där alltså poängen är att 90% av ett isberg ligger dolt under ytan. Hos en svamp utgör dess rotsystem (mycel) ca 98-99% av den totala massan. Därför kommer lite korta och pinsamt grundläggande astronomiska fakta i formatet av en trevlig lista.

 - Astronomi och astrologi är inte samma sak
 - Månen lyser inte av egen kraft
 - Solen är en stjärna
 - Jorden har en atmosfär
 - En galax är en samling med många stjärnor
 - Allting som har en massa har en gravitation
 - Jorden snurrar runt solen
 - Månen snurrar runt jorden
 - Man kan inte se ett svart hål, eftersom det är svart

Sådär ja, då behöver åtminstone inte någon av er som läst det här fråga mig hur ett svart hål ser ut eller vad det "betyder" om man är född i april.


Henrik - En dokusåpa

Jag har lärt mig en del sen jag skrev här sist. Länge gick jag i tankarna att försöka hitta något volontärjobb, och kanske bränna iväg till Afrika eller någonting och hjälpa med vadhelst de kan tänkas behöva min hjälp till. Jag gick in på SIDA:s sida på nätet (ja, det var tänkt som en ordvits) och lärde mig att de inte har några volontärarbetare. Däremot fanns det länkar till andra organisationer som har det.


Vad jag lärde mig då var att ett projekt brukar pågå i ungefär ett halvår, och att man då får husrum och i vissa fall även mat. Övriga kostnader får man stå för själv, inklusive resa dit (och tillbaks om man har råd). Lägg där till att man antagligen får antingen betala sin hyra här hemma under tiden, eller magasinera sina möbler. Summa summarium behöver man en smärre förmögenhet för att kunna hjälpa till. Naturligtvis beskyller jag inte biståndsorganisationerna för detta, jag tycker bara det är synd att det är så. Jag hade faktiskt inte funderat så mycket tidigare om hur volontärarbete går till, men jag trodde att man fick resan i alla fall. Så om jag vill kunna göra en god gärning, måste jag först göra ett gäng onda gärningar. Alltså, jag måste köra massvis av överklassungar i taxin till och från krogen mot betalning, och därmed försämra miljön så till den milda grad att jag kan tjäna en hel jättedrös med stålars som skulle räcka att leva på i ett halvår, plus flygbiljetter på åtskilliga tusenlappar.


Detta är dock inte det enda jag lärt mig. Jag kollade även upp vilka "riktiga" jobb det fanns att tillgå hos biståndsorganisationerna. Ni som har läst min blogg tidigare vet att jag gärna vill byta karriär, och att arbeta för en biståndsorganisation är något som (till skillnad från minst 99% av alla andra jobb som finns att tillgå idag) åtminstone skulle kunna få mig att känna att jag gör någon form av nytta. Men döm om min förvåning då jag såg att nästan samtliga lediga tjänster de hade, och troligtvis då även de flesta som redan arbetar där, var socionomer! Ja, ni läste rätt: socionomer. Detta märkliga folkslag, som med sin häpnadsväckande inkompetens och tämligen motbjudande byråkrati har lyckats befolka kanske varenda social myndighet vi har idag, allt från arbetsförmedlingen till försäkringskassan.


Det sägs att sociologi är ett lysande exempel på en "vetenskap" som fortfarande inte hunnit befästa sig vid ett paradigm. Jag har alltid undrat vad socionomer egentligen gör för någonting? Om någon har något bra svar på det är det väldigt uppskattat med kommentarer. I vilket fall får vi bara hoppas på att det är ett annat släkte av socionomer som arbetar hos Röda Korset, än de som jobbar på försäkringskassan. De förra tycks ju, åtminstone till skillnad från de senare, ha hjärtat på rätt ställe (lite till vänster).


Jag vet att jag i mitt första inlägg sa att jag inte skulle skriva så mycket om mitt vardagsliv. Tyvärr har detta lett till att ingen tycks vilja läsa min blogg. Men jag är villig att ändra på mig sålänge jag är motiverad. Kanske behövs det fler mellanliggande led; precis som att det nog är få som går direkt från att lyssna på Alice Tegnér till Napalm Death kanske det inte är många som går direkt från dokusåpa till samhällsfrågor. Och även om mellanleden kan ta alla möjliga otrevliga skepnader (som till exempel Limp Bizkit eller Black Ingvars i fallet Tegnér - Napalm Death) är jag villig att skriva lite om min vardag här. Men först vill jag säga att det bästa sättet att få veta mer om mig är att bjuda mig på jättemycket öl.


Nåväl. Vad som hänt i mitt liv på sistone är inte mycket. Nästan inget. Jag har för ungefär en timme sen tvättat håret för andra gången det här året, och jag har beställt hem information från ett universitet i Vancouver som jag funderar på att kanske plugga vid i framtiden. Om ungefär 18,5 timmar ska vi repa med en ny trummis vi har hittat. Jag åt pasta till lunch.



Mitt nytvättade hår


RSS 2.0