Ordfront

Den senaste veckan har Ordfront hört av sig till mig fem gånger. Jag ska nu i sin helhet berätta historien om Henrik och Ordfront, en sann historia om löften, svek och telefonförsäljare. Det hela började för ett drygt år sedan, i mitt hem i Bergsjön...

Jag var relativt nyinflyttad då, och försörjde mig med hjälp av studielån. En kväll när jag satt hemma och funderade över vad jag skulle göra med alla pengar jag lånat, ringde telefonen. Det var Ordfront som hade ett studenterbjudande, där jag kunde få tre nummer av tidningen med samma namn för en billig penning, och utöver det skulle jag få en pocketbok utan kostnad. Då jag flera gånger om fått försäkrat för mig att jag inte blev medlem i deras bokklubb (och därmed inte skulle få hemskickat böcker med tillhörande fakturor ifall jag inte skulle säga till att jag inte ville ha dem), och att min prenumeration skulle avslutas automatiskt efteråt ifall inte jag själv hörde av mig om att jag ville förnya det, tackade jag ja. För trots att jag inte gillar försäljning per telefon lät det som ett ganska trevligt erbjudande.

Ett par veckor senare fick jag mitt första nummer av tidningen, och ytterligare någon vecka senare fick jag hem en avi. Jag hade fått ett paket från Ordfront, vilket jag var tvungen att hämta ut på macken nerför backen där jag bor. Et tu tre, och paketet var hemma i min lägenhet, redo att öppnas. Men det var inte min utlovade pocket, utan en inbunden bok. Den var inte gratis, utan kostade nästan 400 spänn. Jag tänkte först slänga räkningen och fortsätta som om ingenting hade hänt, men blev till slut övertalad att slösa upp mina sista pengar på mobilen till att ringa upp Ordfront och förklara vänligt men bestämt att varken boken eller räkningen var önskvärda.

Ordfront tyckte det var ytterst märkligt att jag inte hade läst i deras utskick från bokklubben att boken i fråga skulle skickas ut. Jag förklarade att jag inte var med i bokklubben, att jag aldrig varit med i bokklubben och aldrig kommer vilja var med i bokklubben, och Ordfront tyckte det lät ytterst märkligt.

Jag hade nu blivit lite kinkig på Ordfront, eftersom detta trots allt var deras problem och inte mitt. Jag var därför väldigt bestämd med att jag absolut inte tänkte betala något porto för att skicka tillbaka boken till Ordfront. Jag sa att jag kunde lägga boken utanför dörren, så kan Ordfront komma och hämta den när Ordfront behagar. Till slut enades vi om att jag skulle få en tom men frankerad liten papplåda hemskickad, i vilken jag kunde lägga boken för att sedan lägga den lilla papplådan i närmsta brevlåda.

Veckorna gick, månader passerade, och efter en lång tid fick jag hem ett brev från Ordfront där det stod att det var dags att förnya mitt medlemsskap i bokklubben. Jag hade bara fått ett av de tre utlovade numren av tidningen, och inte min utlovade pocketbok (dessutom hade jag upptäckt att man bara "sparade" 4 kr på studenterbjudandet). Ett par dagar senare ringde Ordfront, och berättade för mig att det var dags att förnya mitt medlemsskap i bokklubben. Jag förklarade vänligt men bestämt för Ordfront att jag inte är med i deras bokklubb, aldrig har varit med i deras bokklubb, och aldrig över min döda kropp kommer ens överväga tanken att bli medlem i deras bokklubb.

Efter detta följde ett par ljuva månader av tystnad. Men för ett par veckor sedan ringde min telefon. Det var Ordfront som frågade om jag hade tid att prata en stund. Jag sa nej, vänligt men bestämt, lade på luren och sparade numret som "Svara ej: Ordfront". Efter det har Ordfront fortsatt ringa på regulär basis, men nu har jag i alla fall Ordfronts nummer och vet därmed när jag inte ska svara. Jag kan inte annat än att rekommendera er alla att göra detsamma. Numret är 084624400.

Kommentarer
Postat av: Kajin

Men jävla Horfront! Vad vill de? Inte kloka nån av dem. Förmodligen perversa galningar också.

2008-03-01 @ 16:01:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0