Himmler och pannkaka

För att locka besökare till min blogg, har jag valt att hora mig lite och skriva en vacker dikt om kärlek och sånt.

Det femte sinnet

Jag ser dig brevid mig
så vacker som en ängel i månskenets dunkla ljus
 Jag hör hur du andas och hur ditt hjärta slår,
och känner värmen från din släta hy, len som honung
 Ditt hår doftar som rosor på en sommaräng,
men du smakar ju inte tårta direkt.



Sådär ja, den dikten satt ju som en keps! Och så säger de att kärlek och erotik går hand i hand... Läs gärna mitt förra inlägg om arbete också.


Min syn på arbetsmarknadspolitiken

Bortsett från alla vapen som mänskligheten har skapat, utvecklat och förfinat genom historien, har de flesta (om inte alla) uppfinningar som gjorts genom mänsklighetens historia haft som syfte att göra det bättre för oss (på sätt och vis gäller det även vapen, fast då med en helt annan betoning på "oss").


Man kan, lite grovt räknat, dela in alla uppfinningar och upptäckter i fyra kategorier.

  1. Läkemedel
  2. Underhållning
  3. Tidsbesparande
  4. Arbetsbesparande

Man kan naturligtvis hitta på fler kategorier här, exempelvis kan det vara svårt att kategorisera in många naturvetenskapliga upptäckter här. Man skulle kunna lägga till en kategori i stil med "nyfikenhet", men det kan man i så fall få plats med i kategori 2. Jag tänker inte reda ut vad vetenskap i största allmänhet har för syfte här, och inte heller vad som kan eller inte kan räknas som underhållning, utan istället koncentrera mig på de två sista kategorierna (tids- respektive arbetsbesparande).


Tänk hur många uppfinningar som gjorts enbart i syftet att bespara oss antingen tid, arbete eller både och. Alla kommunikations- och transportmedel besparar oss arbetet att gå, och vi sparar dessutom mycket tid på att åka bil/buss/båt/flyg/cykel istället för att springa eller simma. Istället för att skicka iväg en springpojke med ett meddelande till andra sidan landet, kan vi bara lyfta på telefonluren. Diskmaskiner diskar åt oss, mikrovågsugnar lagar vår mat snabbare, industrirobotar bygger våra bilar etc..


Kort sagt: den mänskliga utvecklingen är långt framskriden; bara under de senaste hundra åren har enorma framsteg gjorts. Till och med under de dryga 23 år jag har levt har vi hunnit med att göra såväl mobiltelefoni som internetanvändande till standard. Tänk vad mycket arbete det besparar oss! Men vänta lite nu... Folk arbetar väl inte mindre nu? Är inte stress en av våra största folksjukdomar? Borde inte alla ha betydligt mer fritid nu, och inte behöva arbeta lika mycket som för 20 år sedan? Det är någonting som inte riktigt går ihop här. Är det kanske så att resultatet av all teknisk utveckling har blivit en högre arbetslöshet? Det kanske är så enkelt, att ju mindre det finns som behöver göras, desto färre arbetare behövs. Ju färre arbetare, desto fler arbetslösa.


Vi tänker oss ett konkret exempel. Låt säga att jag jobbar som montör på Volvo, och att sedan min chef kommer till mig och säger att jag inte längre behövs. De har hittat en robot som kan göra mitt jobb både snabbare och mer effektivt, därför får jag lämna företaget. Det här är knappast något extremt tankeexperiment, liknande saker har hänt och händer fortfarande ofta. Men frågan är om det är bra eller dåligt? Det är bra för företaget som sparar pengar, men dåligt för arbetaren (eftersom denna inte längre får någon lön). Kapitalismen lyckades vinna över Marxismen, men nu verkar vi ha kommit till level 2; industrierna behöver inte längre arbetaren! Vad skulle Karl Marx sagt om det?


Vi fortsätter med exemplet ovan. Jag blir ersatt av en robot, som är mycket billigare och effektivare som arbetare än vad jag är. Samtidigt är det knappast så att jag tycker det är speciellt roligt att stå på bandet och skruva i en skruv i en kaross dagarna i ända. Då kommer jag på en idé, och säger till min chef:


"Vad bra, då kan jag köpa roboten på avbetalning. Ni drar lite pengar från min lön varje månad tills den är betald, sen kan den stå där och göra mitt jobb medan jag är hemma och gör något jag är intresserad av istället.. Pengarna trillar in på mitt konto, så kan jag komma hit nån gång i månaden och sköta eventuellt underhåll av roboten."


Varför har ingen sagt så? Eller, om någon har gjort det, varför har ingen lyssnat? Man kan här invända att vi hamnar i en prioriteringskonflikt, dvs huruvida vi bör prioritera individen eller företaget. Många tycks vilja att det ska gå bra för våra företag (med betoning på våra), men varför? Jag kan ge två anledningar till varför det är bra om det går bra för ett företag.

  • Företaget kan utveckla bättre produkter
  • Företaget kan anställa fler

Att den senare av de båda punkterna känns kontraintuitiv i sammanhanget märker nog de flesta, men hur är det med den första punkten? Kommer vi inte tillbaks till början nu? Alltså, vill vi inte ofta ha bättre produkter från företagen till stor del för att de kan bespara oss tid och arbete? Det verkar som att anledningen till att ett företag bör prioriteras, är att det i det långa loppet kan gynna individen. Vad annars kan anledningen vara? Ett företag har ju inget medvetande. Här kan man naturligtvis invända att det finns massvis med företag som inte alls jobbar mot målet att utveckla nya eller bättre produkter. Men frågan är vad dessa företag gör för nytta (naturligtvis finns det många arbeten som behövs även om man inte tillverkar någonting, såsom lärare och läkare etc. Jag bortser från dem tills vidare och återkommer senare med hur man kan förhålla sig till liknande typer av arbeten).


Mitt favoritexempel på företag som man starkt kan ifrågasätta varför de finns ,är alla telemarketingföretag. De har som enda syfte att tjäna pengar, och den enda "nytta" de gör är att de kan anställa människor. Ingen tycker om när telefonförsäljare ringer hem till en för att försöka sälja skit man inte vill ha, och jag betvivlar starkt att någon vill jobba som telefonförsäljare. Ändå kryllar det av dem. Varför? Vi har en regering som vill "skapa jobb". Eftersom så många går arbetslösa, som en följd av att det inte finns så mycket som behöver göras (som också kan betala ens hyra är viktigt att tillägga här, mer om det senare), blir de nya jobb som "skapas" totalt meningslösa och ofta direkt bakåtsträvande. Om vi fortsätter ha en regering som vill skapa jobb kommer telefonförsäljarna bli fler, och därmed kommer konkurrensen mellan dem bli större. Vidare kommer de behöva ta till allt djärvare metoder för att tjäna pengar, i takt med att fler går med i "Nix", kanske fler kommer behöva jobba på Nix etc.. Men varför?


Jag tror att vi har tappat fotfästet, och glömt bort varför vi arbetar över huvud taget. Tiden då vi arbetade för att överleva i bokstavlig bemärkelse är sedan lång tid förbi. På individnivå är svaret på varför vi jobbar enkelt: alla behöver pengar till att betala hyran (men varifrån kommer de pengarna, om man jobbar som telefonförsäljare?). Jag har hört om ett antal undersökningar som gjorts, mer eller mindre seriösa, som har visat att det skulle räcka med att 35-50% av vår befolkning arbetade för att vi skulle få allt vi behöver. Jag vet inte hur väl det här stämmer, eller vad som menas med behov här, men det verkar stå klart att många arbetar helt i onödan ur ett vidare perspektiv.


Tänk er att alla som blir ersatta av maskiner i framtiden gör som i exemplet, de köper sin robot på avbetalning och sedan får lön för att göra ingenting. Vi kan säga att de får en minimilön, kanske motsvarande vad ett socialbidrag ligger på. Resterande pengar kan gå till statskassan (som i sin tur kan använda pengarna till att betala basbehov åt andra medborgare). Det är inte mycket som krävs för att vi alla ska få de absoluta basbehoven, dvs mat, vatten och tak över huvudet. Detta hade lätt kunnat gå att ordna åt alla (efter en viss tid åtminstone), som en medborgarlön ungefär. Det är ingen hemlighet att västvärlden slänger eller till och med bränner mat för att få ett högre mervärde. Ändå är det just dessa basbehov som folk tycks oroa sig mest över att inte kunna ha råd med, och tvingas ofta ta onödiga jobb för att kunna klara av det (detta gäller naturligtvis inte våra rikaste medborgare). Det har nästan blivit en tradition varje sensommar att skriva i pressen om hur många som har ångest när semestern är slut.


När jag har pratat om det här med människor är det nästan alltid samma frågor och motargument som dyker upp, och många av dem står i direkt strid mot varandra. Här följer några exempel.



  1. Ingen skulle vilja arbeta
  2. Jag vill inte bara gå hemma hela dagarna, folk vill arbeta egentligen
  3. Vem skulle bestämma vilka som ska arbeta och inte?
  4. Jag vill inte att någon annan ska få pengar för att vara hemma, när jag måste arbeta

Det är inte svårt att se att de två första punkterna här ligger i en direkt konflikt, och vad gäller den andra brukar folk även tillägga att de vill känna att de gör nytta, att man är behövd. Nu vill jag fråga alla försäljare, arbetsförmedlare, alla som jobbar med reklam eller marknadsföring och kanske till och med ni som står på bandet på Volvo: känner ni att ni gör nytta? Om ni gör det vill jag bara säga grattis, men jag har på känn att ni inte är i majoritet. Jag har personligen (även om jag skäms över det) varit så desperat en gång i tiden att jag tog jobb som telefonförsäljare, och jag kan säga att jag fortfarande har dåligt samvete för det. Jag kände att jag gjorde allt annat än nytta för samhället, och känner mig mer behövd när jag dricker öl med mina vänner.


Vidare verkar det som att de arbeten som inte så lätt kan ersättas av robotar, är sådana som folk tycks vilja arbeta med ändå. Antingen för att de tycker att det är kul, eller för att de känner just att de gör nytta (eller båda). Om man frågar folk varför de har valt att utbilda sig till undersköterskor, tror jag inte många kommer svara att det är för den feta lönechecken... I gymnasiet hade jag till och med en matematiklärare som tydligen var mångmiljonär, men arbetade för att han gillade det. Han ville alltså räkna matte med gymnasieelever! Och ska jag vara ärlig tror jag att många arbetsplatser kan få tillräckligt med personal även om alla människor rent hypotetiskt var ekonomiskt oberoende, även om detta så klart är en empirisk fråga. När vi i lågstadiet skulle skriva om vårt framtida drömyrke, var det faktiskt en tjej i min klass som ville bli städerska när hon blev stor. Tyvärr lyckades vår lärarinna övertala henne om att det inte var något drömjobb, och jag tror om jag inte minns helt fel att hon sedan ändrade det till veterinär, som alla andra. Poängen är att folk faktiskt kan gilla även lågstatusjobb, men jag tror inte det är många som gillar att de har just så låg status genom arbetet. Det är ett sidospår, men jag kan komma på många exempel på arbeten med lägre status som jag hade kunnat tänka mig att jobba med som tidsfördriv (kanske inte heltid, men någon gång emellanåt).


Med en "medborgarlön", och därmed en frivillig intagning till arbetsmarknaden, skulle åtminstone den andra punkten (folk vill arbeta egentligen) här ovan inte vara något problem. Tvärtom skulle folk kunna få mer tid över, och göra vad de är intresserade av, oavsett om det är någon vinstdrivande sysselsättning eller inte. Vet man att man har tak över huvudet och mat på bordet varje kväll har man i alla fall möjligheten att prova sina vingar på lite olika områden. Man kanske vill bli författare, musiker eller fotbollsspelare, fast inte vågar "satsa" på det fullt ut av ekonomiska skäl annars. Man kanske vill bli uppfinnare. Det finns många yrken där man inte får sin lön utbetald månadsvis direkt efter att man börjat arbeta. Det skulle vara intressant att se hur stor andel av historiens uppfinnare som har haft ett heltidsjobb samtidigt, och hur många som kommer från rika familjer (och därmed haft tid att grubbla över saker och ting). Kort sagt skulle man ha råd att göra nytta!


Vi har även sett att den första punkten åtminstone inte verkar vara ett så stort problem som man kanske tänker sig vid första anblicken, men det är ändå en bra invändning. Vad gör vi om inte tillräckligt med folk vill arbeta? Detta hänger starkt ihop även med den tredje punkten (vem bestämmer vilka som ska arbeta); om vi inte får tillräckligt med frivilliga arbetare för att överleva, vem bestämmer då vilka som ska tvångsinkallas till arbete? Här kan man hitta diverse olika lösningar. Kanske man kan göra så som det är förslag på att värnplikten ska fungera, dvs. frivillig intagning, men tvångsintagning om det blir kris (då kvarstår dock frågan om vilka som ska tvångsinkallas när det blir kris). Men en väldigt enkel och smidig lösning tycker jag verkar vara att helt enkelt sänka pensionsåldern. Eller rättare sagt, minska antalet år med tvångsarbete! Vore det inte väldigt bra ifall man fick ett par år med minimipension direkt efter skolan? Då skulle folk få mer tid på sig att fundera över vad de vill göra egentligen, och vad de skulle passa bäst som.


Priset man skulle betala blir att våra produkter kanske inte skulle utvecklas lika fort. Det skulle kanske inte komma nya mobiltelefoner lika ofta, inte lika många nya bilmodeller osv. eftersom nu pengarna snarare skulle gå till arbetaren som inte arbetar istället för till företaget. Om folk sedan skulle tycka att det går för långsamt, är det ingen som har hindrat dem från att börja arbeta (vare sig de får extra pengar för det eller inte; en medborgarlön som betalas med företagspengar behöver inte hindra företagen från att anställa människor, och naturligtvis skulle det gå att ordna så att företaget får en viss procent av vad de sparar på att ersätta arbetaren med en robot. Detta är dock i sammanhanget oviktiga detaljer).


Faktiskt kan man fråga sig om kanske inte utvecklingen till och med skulle kunna fortskrida snabbare! Om folk skulle ha mer tid över, ett antal friår efter gymnasiet exempelvis, skulle inte fler ha tid över att göra någonting vettigt? Alltså, skulle inte fler människor ha tid att intressera sig för saker, och uppfinna/upptäcka/utveckla nya produkter? Det finns människor som kan göra sådant utan att vilja tjäna pengar på det. Ta alla gratisprogram som finns på internet till exempel. De jag känner som har testat operativsystemet Linux använder det fortfarande, och tycker att det är bättre än Windows. En sak jag tror att alla åtminstone får ge Marx rätt för, är att när kapitalismen styr handlar allting till syvende och sist om mervärdet. Vem får vinsten? Konkurrens i all ära, men när det bara handlar om ekonomisk konkurrens blir faktiskt produkterna ofta sämre. Det handlar inte längre om att göra den bästa stereoanläggningen till exempel, det handlar om att göra den stereoanläggningen man kan tjäna mest pengar på. Det resulterar i det numera välbekanta fenomenet att elektroniska apparater tenderar att gå sönder väldigt snart efter att garantin har gått ut. Är det en slump att det har blivit så? Och med risk för att låta som Sverker Olofsson: ska det vara på det viset?


Det är möjligt att det här inte är någon jättebra lösning på alla problem. Kanske skulle vi kunna byta system för hur arbetsmarknaden fungerar och spara mängder av energi, och därmed rädda jorden från dess undergång. Kanske skulle folk få tid över till att hjälpa andra, leta efter nya lösningar på de stora problemen. Kanske skulle alla hemlösa kunna få tak över huvudet ifall folk kunde koncentrera sig på annat än att jobba som telefonförsäljare eller arbetsförmedlare (dock skulle arbetsförmedlare rent hypotetiskt kunna göra nytta i en utopi, men det är inte där vi befinner oss nu). Eller kanske inte. Jag har aldrig läst statsvetenskap, och kan ingenting om ekonomi. Jag har ingen aning om hur vi skulle kunna gå över till ett sånt här system (ordet "revolution" har en ganska negativ klang i mina öron), men jag känner mig ganska övertygad om att vi i alla fall är någonting på spåret här. Tänker man bara efter lite inser man ganska snart att arbetslöshet borde vara någonting bra. När du stökar ner ditt hem skapar du arbete, när du har städat klart är du arbetslös. Vilket föredrar du? Jag tror, och anser mig ha goda skäl till att tro, att vi enkelt skulle kunna åstadkomma någonting som är betydligt bättre än vad vi har nu.


Ni som har varit uppmärksamma har märkt att jag fortfarande inte har tagit itu med den fjärdeinvändningen, nämligen "Jag vill inte att någon annan ska få pengar för att vara hemma, när jag måste arbeta". Det har jag låtit bli att göra av en anledning, nämligen att den är helt värdelös.


Blogg schmogg...

Välkomna till min första blogg. Jag har länge funderat på huruvida jag borde börja blogga eller inte, och samtidigt som jag tycker att hela fenomenet bloggande/blogging/att blogga (eller vad än det nu än kan tänkas kallas) är en aning irriterande, känner jag att jag samtidigt har mycket som jag vill säga.

Om ni är intresserade av saker som händer i min vardag; vilken spårvagn jag brukar åka med, min åsikt om vädret eller vad jag äter till middag, är det nog ingen större idé att läsa vidare. Det är jag inte ens intresserad av själv. Tyvärr kommer min blogg nog mest bestå i att jag tycker synd om mig själv (och i vissa undantagsfall även andra) i kombination med att jag ventilerar min kritik mot diverse myndigheter och samhällsstrukturer. Jag blir faktiskt en smula irriterad på saker ibland.

Jag ska alltså inte berätta om min dag, men däremot kommer jag berätta om en händelse i min dag. Det som hände var att jag fick två stycken brev...

Innan jag fortsätter krävs lite bakgrundshistorik. Sedan vårterminen 2006 har jag studerat. Innan det har jag varit arbetslös större delen av tiden sedan jag tog studenten (2003), och vare sig ni tror det eller ej kan jag säga att det till stor del beror på att jag har långt hår och skägg, dock är detta inte relevant just nu. Jag började plugga främst för att få en möjlighet att påbörja någonting som åtminstone skulle kunna liknas vid ett liv. Alltså, jag började plugga för att kunna ta ett studielån, för att i sin tur få råd att till exempel ordna ett eget boende. Men eftersom jag inte läser eller har läst några utbildningar som kan ge en jobb (lösa kurser i filosofi, psykologi och astronomi) ville jag försöka skaffa mig ett extrajobb.

Eftersom jag nu blev rikare än någonsin, då jag fick nästan 7000 kr i månaden från CSN, kunde jag lägga undan en tusenlapp eller två per månad. Dessa tusenlappar använde jag till att skaffa mig en taxiförarlegitimation, någonting som senare skulle visa sig vara ett misstag. Inom taxibranchen är det lätt att få jobb, och man kan välja sina arbetstider väldigt fritt, vilket passar mig perfekt. Tyvärr gjorde jag än en gång misstaget att överskatta folk, och sedan jag börjat köra taxi (då man verkligen träffar alla olika typer av folk) tycker jag inte bara illa om de flesta av dem längre; jag har tappat allt hopp om mänsklighetens framtid. Det viktiga i sammanhanget är i alla fall att jag inte trivs speciellt bra, och tror inte att jag ens skulle kunna klara av rent psykiskt att köra mer taxi än max 2-3 dagar i veckan nu, och det blir värre för varje dag jag jobbar.

Förra terminen (HT 2007) lyckades jag dock läsa helfart och halvfart samtidigt (30hp, eller 45 med nya systemet) utan hjälp från CSN. Detta kanske mest för att se om jag ens skulle kunna klara av det. Jag har jobbat i princip varenda ledig stund jag har haft, och jag har levt på existensminimum, men jag har överlevt. Eftersom jag fortfarande är osäker på vad jag vill göra i framtiden, i kombination med att man bara kan få studiebidrag tolv terminer, valde jag att försöka klara mig utan varken lån eller bidrag.

Det var dock väldigt påfrestande, och jag har valt att ta ett sabbatshalvår nu, då jag tänkte ta det lite lugnare och kolla på möjligheterna att hitta ett jobb som passar mig bättre. Jag började fundera på att ta CE-körkort eftersom jag hört att det behövs väldigt många sådana chaufförer, samt att det är väldigt bra lön (till skillnad från att köra taxi). Men framförallt behöver man inte träffa så mycket folk om man kör långtradare. Jag såg på arbetsförmedlingens hemsida att de hade utbildningar (det kostar ca 40 000 att ta kortet själv), så jag skickade ett mail för att fråga vad som krävs för att komma in på en sådan utbildning, hur branchen ser ut etc.. Jag har även hört att det finns åkerier som tillämpar principen att betala ens utbildning mot att man jobbar åt dem en viss tid efteråt, och jag frågade även i mailet om de kände till något om detta och visste vart man i så fall kunde vända sig. Svaret jag fick såg ut såhär:

"Hej Henrik!
Jo, det är mycket god arbetsmarknad för lastbilsförare, speciellt i Göteborg
med omnejd. De utbildningar som Arbetsförmedlingens tår för gäller endast för
de som är inskrivna som arbetssökande/arbetslösa. Du kan gärna gå in på vår
hemsida, www.arbetsformedlingen.se, och se under yrken/studier, där kan du se
både våra utbildningar och andra, samt läsa om yrken. Jag har aldrig hört talas
om åkerier som betalar utbildningen för någon, men om du har kontakter så får
du höra efter.
"

Jag ska här bortse från det ofattbart korkade misstaget att de trodde att jag frågade om de hade kontakter med åkerier för att jag redan hade det själv, och istället betona att utbildningen gäller de som är "inskrivna som arbetssökande/arbetslösa". Här trodde jag naivt nog att de alltså inte menade "arbetssökande = arbetslösa".
Efter vidare brevväxling blev jag rekommenderad att skriva in mig hos dem, vilket jag också gjorde. Jag förklarade min situation, att jag hade ett extrajobb men ville veta hur möjligheterna såg ut för att byta jobb. Jag undrade helt enkelt om de möjligen förmedlade arbete på arbetsförmedlingen. Eftersom jag fortfarande hade fullt upp med skolan tills i mitten på januari, kom vi överens om ett datum då jag skulle komma tillbaka för att verifiera mina betyg o.dyl., för att sedan se vad som kunde göras.

När jag var där igen för ett par dagar sedan (och då fick träffa en annan "arbetsförmedlare") blev hon lite förbryllad när hon läste i mina papper att jag hade ett extrajobb. Jag förklarade min situation. Hon sa därefter att jag tyvärr inte kunde kunde få några bidrag om jag redan har ett jobb. Jag förklarade snällt att jag inte var intresserad av något bidrag, utan av hjälp med att hitta ett nytt jobb. Sällan har jag skådat någon så förvånad kvinna. Faktum var att hon fick kalla på en av sina kollegor för att fråga vad man gör med en som "inte är intresserad av bidrag, utan vill ha ett jobb". Inte heller kollegan tycktes ha varit med om någonting liknande förut, och vidare fick jag höra att jag ändå inte har någon möjlighet att få hjälp av dem med ett karriärsbyte, eftersom det "behövs" så många taxichaufförer. Skulle jag hypotetiskt vara arbetslös och inskriven, skulle de säga åt mig att börja köra taxi. Vi drog den gemensamma slutsatsen att det inte fanns någon som helst poäng för mig att vara inskriven där.

Så kommer vi till min dag idag (eller igår mer bestämt då vi har kommit en bit in på småtimmarna), och mina två brev jag fick.

Det första var från arbetsförmedlingen, och det var ett meddelande om min avaktualisering. Men vad som fick mig att reagera var skälet de angav till varför jag inte längre står som arbetssökande. Det stod "Du har börjat utbildning från och med 2008-01-22". Det är möjligt att jag nämnde att jag läser två stycken kvällskurser nu på vårterminen, men jag läser bara en tredjedel nu av vad jag gjorde tidigare. Vidare kan man naturligtvis ifrågasätta om det kan klassas som utbildning i den bemärkelsen att jag inte skulle kunna arbeta (och jag skulle inte tveka en sekund att helt enkelt skita i att gå dit om jag hade ett vettigt jobb att gå till), och vad de fick 2008-01-22 ifrån har jag inte en blekfet jävla aning om. Men det lustiga är inte det här brevet i sig, utan i kombination med det andra brevet...

Detta brev kom från CSN. Då jag öppnade det såg jag en stor och vänlig rubrik som löd "Dags att börja betala!" Jag har alltid trott att man betalar tillbaka studieskulderna när man inte längre studerar, men tydligen är det inte så. Man betalar tillbaka när man slutat gå på bidrag. På precis samma sätt som att det var irrationellt av mig att utbilda mig till taxichaufför (eftersom jag nu tydligen aldrig kommer kunna bli något annat så länge folk fortsätter att åka taxi i onödan hela jävla tiden), var det irrationellt av mig att använda min taxiförarlegitimation till att försörja mig själv. Det hade alltså varit bättre för mig att ta bidragsdelen också, även om jag klarade mig utan de pengarna. I praktiken innebär detta att de vill att jag ska använda deras pengar till att betala tillbaka till dem. Jag tycker det låter helt befängt, men tyvärr är det så det fungerar. Det viktigaste här i livet tycks vara att sträva efter högsta möjliga BNP. Genom att ha myndigheter som är vilse i sin egen byrokrati, hur bakåtsträvande de än må vara, så är de satta i sysselsättning. Att gräva en grop för att fylla igen den är vår regerings svar på problemen i samhället, för när vi gör det skapar vi jobb. Så jäääävla onödigt! Men mer om det en annan gång.

Ha det gött.


RSS 2.0