För allas trevnad, vänligen säg upp dig med omedelbar verkan

Det var länge sen jag skrev här sist, och mycket i världen har hunnit försämras sen dess. Idag läste jag hur en man vid namn Sven Otto Littorin hävdade att arbetslösa ungdomar är lata oduglingar som använder statens pengar till att spela TV-spel och resa, och att de borde jobba hårdare för att få ett jobb (där de kan jobba ännu mer), och att därför kraven för socialbidrag borde skärpas. Man kanske kan tro att mannen i fråga är ironisk, lever i en värld där det är brist på arbetskraft eller sitter på psykvården; men den bistra sanningen är att Herr Littorin är minister i det här landet. Som om inte det vore nog, är han arbetsmarknadsminister.

Jag tänker för en gångs skull inte gå igenom faktafel och logiska felslut i Littorins uttalande, inte bara för att jag är en lat odugling som hellre spelar TV-spel än skriver, utan även för att jag förutsätter att du som läsare har en fungerande och åtminstone skapligt väl utvecklad hjärna, och således kan göra det på egen hand.

Vad jag däremot kommer att göra nu när valet närmar sig är att försöka ta mig tid att gå igenom andra politiska uttalanden med kanske mindre uppenbara brister, för om Sven Otto kan komma undan med det här kan han komma undan med vad som helst.

Bollsinne

Då jag dels snart inte kommer ha internet hemma längre, och dels inte har lust att skriva listor varje vecka, tänker jag sluta med veckans lista. Den ersätts istället av "Spontana listan", som kan dyka upp lite när som helst, eller kanske aldrig. I övrigt kan jag tipsa om en film som heter "House of the dead", av den högt ansedda regissören Uwe Boll. Jag visste inte att det gick att göra så bra filmer.

Lucid Dreaming

Angående förra veckans lista kommer här en mer ingående beskrivning av världens näst bästa gratisnöje. Det handlar alltså om att när man drömmer bli medveten om att man drömmer, och därmed kunna kontrollera sina drömmar. Det finns lite olika varianter för hur man kan gå tillväga, men jag tänker beskriva den jag själv har använt mig av.

Det första du måste göra, är att föra drömdagbok. Detta av flera skäl. För det första hjälper det dig att komma ihåg dina drömmar, du talar helt enkelt om för hjärnan att dina drömmar är värda att minnas, och för det andra kan du hitta mönster bland dina drömmar. Det finns olika knep för att lättare komma ihåg sina drömmar, exempelvis kan man ställa väckarklockan en timma tidigare än vanligt, skriva i presens ("jag går på en väg" istället för "jag drömde att jag gick på en väg") m.m., men det viktigaste är att man lär sig komma ihåg sina drömmar bättre.

När du sedan läser igenom din drömdagbok kommer du hitta återkommande saker. Det är de som kommer fungera som dina drömtecken. Vissa är mer eller mindre universella, exempelvis verkar många ofta drömma att de blir jagade eller att de faller, men alla har sina personliga drömtecken också. Så när du läser din drömdagbok upptäcker du att du förhållandevis ofta drömmer om, säg, Klas Ingesson. Då är nästa steg att göra det till en vana att varje gång du på något sätt kommer i kontakt med Klas Ingesson, kanske tittar på videoklipp från VM -94 till exempel, försäkra dig om att du verkligen är vaken.

Det du måste göra är en så kallad "reality check". Det kan gå till på olika sätt, men principen är att du gör någonting som får olika resultat beroende på om du gör det i verkligheten eller om du drömmer att du gör det. Klassikern är att nypa sig i armen, om det inte känns drömmer man. Min favorit är att hålla för näsan och försöka andas (genom näsan), när man drömmer kan man andas genom näsan även om man håller för den (eftersom man bara drömmer att man gör det). Andra knep kan vara att titta på en klocka eller display, titta bort en stund och sen titta tillbaka, om du drömmer har siffrorna med största sannolikhet ändrat på sig, hjärnan har svårt att återskapa sånt (och när vi drömmer hoppar tiden fram och tillbaka på väldigt konstiga sätt). Man kan även titta på sina händer, som ofta ser konstiga ut i drömmar, eller helt enkelt bara titta sig omkring och se så att allt ser skarpt och klart ut, och fundera på vad man gjort den senaste halvtimmen och om man har ett klart minne av det.

Om du då gör reality checks så ofta som möjligt, och i synnerhet varje gång du stöter på ett drömtecken, kommer du efter ett tag ha blivit betingad och göra det automatiskt. Och för eller senare, kommer du upptäcka att du faktiskt inte är vaken, utan drömmer! I början kommer du säkerligen vakna direkt varje gång det händer, då det blir lätt en chock för hjärnan. Och lika ofta kommer det säkert hända att du glömmer bort att du drömmer, och fortsätter drömma utan att vara medveten om det. Men för varje gång blir det lättare och lättare, och till slut kommer du kunna vara i en dröm, och veta att du drömmer. Och då, kan du göra precis vad fan du vill! Bara fantasin sätter gränser. Du kan flyga, åka till månen, ha sex med vem du vill utan att behöva fundera på om det strider mot hans/hennes/dess/dets intressen, förvandla dig själv till Klas Ingesson, slå George W. Bush på käften... Eller varför inte beställa en pizza med extra allt och upptäcka att den är gratis? Kanske inte så mättande, men ändå. Då du vet att allt bara är en dröm kan du till och med döda folk om du skulle känna för det, utan påföljande negativa konsekvenser. Och allting kommer kännas precis så verkligt som det gör när man drömmer en sån där cool mardröm vi alla uppskattar så mycket.

Mode är viktigt?

Skäms på er, mänskligheten! Här gör jag ett simpelt experiment för att se om jag får fler läsare om jag skriver om mode, och vad blir resultatet? Skrämmande! Det sägs att hoppet är det sista som överger en människa, men jag väldigt osäker på hur mycket sanning det ligger i det...

We're doing it froggy-style

Idag har jag sjungit Beatles-låtar för en groda.

"I have to admit it's getting better, it's getting better all the time.
I have to admit it's getting better, it's getting better since you've been mine"

Jag känner att jag kanske borde förklara lite mer varför. För ett tag sen fick jag en present av en vän till mig. Det var en gulaktig, ganska ful metallklump i skepnaden av en groda med ett mynt i munnen. Det sägs att den bringar rikedomar till hemmet om man placerar den i hallen.

Visserligen har jag bara drygt 200 kronor att leva på tills nästa löning, i slutet av april. Men då jag jobbat relativt mycket (och faktiskt haft ett visst ekonomiskt flyt i arbetet då jag jobbar mot provision) kommer jag då få en med mina mått mätt s.k. "fetinglön", på dryga 7000 kronor netto.

Men framförallt har jag idag fått brev från skatteverket. Efter att ha suttit och stirrat på kuvertet i ett par minuter tog jag mig mod och öppnade det. Hör och häpna, jag kommer få nästan 4000 kronor i skatteåterbäring!!
Jag vill inte påstå att jag direkt tror på att det är grodans förtjänst, men jag måste faktiskt erkänna att det har blivit bättre sen den blev min.

Det bästa med melodifestivalen

                              

Ordfront

Den senaste veckan har Ordfront hört av sig till mig fem gånger. Jag ska nu i sin helhet berätta historien om Henrik och Ordfront, en sann historia om löften, svek och telefonförsäljare. Det hela började för ett drygt år sedan, i mitt hem i Bergsjön...

Jag var relativt nyinflyttad då, och försörjde mig med hjälp av studielån. En kväll när jag satt hemma och funderade över vad jag skulle göra med alla pengar jag lånat, ringde telefonen. Det var Ordfront som hade ett studenterbjudande, där jag kunde få tre nummer av tidningen med samma namn för en billig penning, och utöver det skulle jag få en pocketbok utan kostnad. Då jag flera gånger om fått försäkrat för mig att jag inte blev medlem i deras bokklubb (och därmed inte skulle få hemskickat böcker med tillhörande fakturor ifall jag inte skulle säga till att jag inte ville ha dem), och att min prenumeration skulle avslutas automatiskt efteråt ifall inte jag själv hörde av mig om att jag ville förnya det, tackade jag ja. För trots att jag inte gillar försäljning per telefon lät det som ett ganska trevligt erbjudande.

Ett par veckor senare fick jag mitt första nummer av tidningen, och ytterligare någon vecka senare fick jag hem en avi. Jag hade fått ett paket från Ordfront, vilket jag var tvungen att hämta ut på macken nerför backen där jag bor. Et tu tre, och paketet var hemma i min lägenhet, redo att öppnas. Men det var inte min utlovade pocket, utan en inbunden bok. Den var inte gratis, utan kostade nästan 400 spänn. Jag tänkte först slänga räkningen och fortsätta som om ingenting hade hänt, men blev till slut övertalad att slösa upp mina sista pengar på mobilen till att ringa upp Ordfront och förklara vänligt men bestämt att varken boken eller räkningen var önskvärda.

Ordfront tyckte det var ytterst märkligt att jag inte hade läst i deras utskick från bokklubben att boken i fråga skulle skickas ut. Jag förklarade att jag inte var med i bokklubben, att jag aldrig varit med i bokklubben och aldrig kommer vilja var med i bokklubben, och Ordfront tyckte det lät ytterst märkligt.

Jag hade nu blivit lite kinkig på Ordfront, eftersom detta trots allt var deras problem och inte mitt. Jag var därför väldigt bestämd med att jag absolut inte tänkte betala något porto för att skicka tillbaka boken till Ordfront. Jag sa att jag kunde lägga boken utanför dörren, så kan Ordfront komma och hämta den när Ordfront behagar. Till slut enades vi om att jag skulle få en tom men frankerad liten papplåda hemskickad, i vilken jag kunde lägga boken för att sedan lägga den lilla papplådan i närmsta brevlåda.

Veckorna gick, månader passerade, och efter en lång tid fick jag hem ett brev från Ordfront där det stod att det var dags att förnya mitt medlemsskap i bokklubben. Jag hade bara fått ett av de tre utlovade numren av tidningen, och inte min utlovade pocketbok (dessutom hade jag upptäckt att man bara "sparade" 4 kr på studenterbjudandet). Ett par dagar senare ringde Ordfront, och berättade för mig att det var dags att förnya mitt medlemsskap i bokklubben. Jag förklarade vänligt men bestämt för Ordfront att jag inte är med i deras bokklubb, aldrig har varit med i deras bokklubb, och aldrig över min döda kropp kommer ens överväga tanken att bli medlem i deras bokklubb.

Efter detta följde ett par ljuva månader av tystnad. Men för ett par veckor sedan ringde min telefon. Det var Ordfront som frågade om jag hade tid att prata en stund. Jag sa nej, vänligt men bestämt, lade på luren och sparade numret som "Svara ej: Ordfront". Efter det har Ordfront fortsatt ringa på regulär basis, men nu har jag i alla fall Ordfronts nummer och vet därmed när jag inte ska svara. Jag kan inte annat än att rekommendera er alla att göra detsamma. Numret är 084624400.

Som kissfläcken på sittringen

Idag är en ganska otrevlig dag. Det blåser mycket. Jag tycker inte om när det blåser... Jag har varit i stan och träffat några vänner från Mariestad som hälsar på över dagen. Nu är visserligen inte det någonting otrevligt i sig, snarare tvärtom, problemet är att de prompt skulle gå in på H&M.

Jag har inte mycket till övers för folk i allmänhet, och i synnerhet inte för folk som shoppar. Om man skulle göra en lista över de kategorier av människor som är absolut värst (i alla avséenden), skulle just konsumenten ligga väldigt högt. Folk som åker taxi är konsumenter, folk som handlar kläder är konsumenter. Och även om jag faktiskt gillar de människor med vilka jag var i en synnerligen otrevlig klädbutik idag, verkar de på något vis bli en annan typ av människor när de handlar. Helt plötsligt spelar ingenting någon roll annat än just den konsumerande akten, trots att den är väldigt tråkig, långtråkig och alldeles... Alldeles fruktansvärd. I en klädaffär finns det ingenstans att ta vägen, man står alltid ivägen för någon och det finns ingenstans att sitta. Då jag inte ens ska handla någonting själv när jag är där, känner jag mig verkligen som kissfläcken på sittringen; dvs. lite utanför men ändå ivägen.


(bilden illustrerar
hur jag kände mig
inne på H&M idag)


Jag kan fortsätta att berätta om vad jag tycker om H&M, men risken är att jag i så fall får sitta här hela kvällen och skriva (men jag kan nämna att musiken inte är den bästa). Istället ska jag berätta en liten anekdot.
Jag har tidigare nämnt att jag jobbar på observatoriet i slottsskogen en kväll i veckan, och att det är många som blir förvånade när de får reda på att man inte kan se några stjärnor när det är mulet. Anekdoten i fråga lyder som följer:

I onsdags var det en tjej som skällde ut mig efter visningen för att vi inte hade sagt innan visningen att man inte kan se några stjärnor när det är mulet. Nu gjorde jag visserligen det, fast hon kom senare och missade detta. Hon höll visserligen med om att man i och för sig borde kunnat räkna ut det själv, men ändå...

Jag har många gånger funderat på att sätta upp en lapp på dörren om det, hur pinsamt uppenbart det än kan tänkas vara. Men om man måste anpassa sig efter dumma konsumenter som kräver sin rätt (även när de har fel) hela tiden kommer vi snart hamna någonstans där USA är nu. Vill vi verkligen ha varningsskyltar överallt, där det står att man t.ex. inte ska torka sina djur i mikrovågsugnen? Jag personligen känner att det nog vore bättre om folk fick lära sig av sina misstag, hur dumma de än må vara, istället för att få alla självklarheter serverade för sig på silverfat tills deras hjärnor dör av tristess. Reklambyråer gör allt de kan för att lura i folk alla möjliga dumheter, och tyvärr tycks inte konsumenten ha någon generellt hög grad av analytiskt tänkande. Ska då vi som inte pysslar med reklam, utan bara vill försöka ha det så trevligt som möjligt här i livet, behöva hållas ansvariga för det?

Varför inte låta barnen i grundskolan få lära sig vanlig jävla argumentationsanalys? De ska kunna allting om Dackefejden, Magnus Ladulås och Snorre Sturlasson, man får lära sig att räkna med bråk och baka scones i skolan, men varken elever eller lärare tycks veta hur man känner igen ett cirkelresonemang, en kontradiktion eller nödvändiga/tillräckliga villkor. Det hade världen mått bättre av ifall folk gjorde, för jag har i alla fall bestämt mig för att inte sätta upp någon lapp på observatoriet om att man inte kan se några stjärnor när det är mulet. Ni får tänka själva den här gången, och i längden tror jag det kan gynna oss alla ifall folk tänkte lite kritiskt som omväxling. För alla är vi konsumenter emellanåt.  

Henrik - En dokusåpa

Jag har lärt mig en del sen jag skrev här sist. Länge gick jag i tankarna att försöka hitta något volontärjobb, och kanske bränna iväg till Afrika eller någonting och hjälpa med vadhelst de kan tänkas behöva min hjälp till. Jag gick in på SIDA:s sida på nätet (ja, det var tänkt som en ordvits) och lärde mig att de inte har några volontärarbetare. Däremot fanns det länkar till andra organisationer som har det.


Vad jag lärde mig då var att ett projekt brukar pågå i ungefär ett halvår, och att man då får husrum och i vissa fall även mat. Övriga kostnader får man stå för själv, inklusive resa dit (och tillbaks om man har råd). Lägg där till att man antagligen får antingen betala sin hyra här hemma under tiden, eller magasinera sina möbler. Summa summarium behöver man en smärre förmögenhet för att kunna hjälpa till. Naturligtvis beskyller jag inte biståndsorganisationerna för detta, jag tycker bara det är synd att det är så. Jag hade faktiskt inte funderat så mycket tidigare om hur volontärarbete går till, men jag trodde att man fick resan i alla fall. Så om jag vill kunna göra en god gärning, måste jag först göra ett gäng onda gärningar. Alltså, jag måste köra massvis av överklassungar i taxin till och från krogen mot betalning, och därmed försämra miljön så till den milda grad att jag kan tjäna en hel jättedrös med stålars som skulle räcka att leva på i ett halvår, plus flygbiljetter på åtskilliga tusenlappar.


Detta är dock inte det enda jag lärt mig. Jag kollade även upp vilka "riktiga" jobb det fanns att tillgå hos biståndsorganisationerna. Ni som har läst min blogg tidigare vet att jag gärna vill byta karriär, och att arbeta för en biståndsorganisation är något som (till skillnad från minst 99% av alla andra jobb som finns att tillgå idag) åtminstone skulle kunna få mig att känna att jag gör någon form av nytta. Men döm om min förvåning då jag såg att nästan samtliga lediga tjänster de hade, och troligtvis då även de flesta som redan arbetar där, var socionomer! Ja, ni läste rätt: socionomer. Detta märkliga folkslag, som med sin häpnadsväckande inkompetens och tämligen motbjudande byråkrati har lyckats befolka kanske varenda social myndighet vi har idag, allt från arbetsförmedlingen till försäkringskassan.


Det sägs att sociologi är ett lysande exempel på en "vetenskap" som fortfarande inte hunnit befästa sig vid ett paradigm. Jag har alltid undrat vad socionomer egentligen gör för någonting? Om någon har något bra svar på det är det väldigt uppskattat med kommentarer. I vilket fall får vi bara hoppas på att det är ett annat släkte av socionomer som arbetar hos Röda Korset, än de som jobbar på försäkringskassan. De förra tycks ju, åtminstone till skillnad från de senare, ha hjärtat på rätt ställe (lite till vänster).


Jag vet att jag i mitt första inlägg sa att jag inte skulle skriva så mycket om mitt vardagsliv. Tyvärr har detta lett till att ingen tycks vilja läsa min blogg. Men jag är villig att ändra på mig sålänge jag är motiverad. Kanske behövs det fler mellanliggande led; precis som att det nog är få som går direkt från att lyssna på Alice Tegnér till Napalm Death kanske det inte är många som går direkt från dokusåpa till samhällsfrågor. Och även om mellanleden kan ta alla möjliga otrevliga skepnader (som till exempel Limp Bizkit eller Black Ingvars i fallet Tegnér - Napalm Death) är jag villig att skriva lite om min vardag här. Men först vill jag säga att det bästa sättet att få veta mer om mig är att bjuda mig på jättemycket öl.


Nåväl. Vad som hänt i mitt liv på sistone är inte mycket. Nästan inget. Jag har för ungefär en timme sen tvättat håret för andra gången det här året, och jag har beställt hem information från ett universitet i Vancouver som jag funderar på att kanske plugga vid i framtiden. Om ungefär 18,5 timmar ska vi repa med en ny trummis vi har hittat. Jag åt pasta till lunch.



Mitt nytvättade hår


Himmler och pannkaka

För att locka besökare till min blogg, har jag valt att hora mig lite och skriva en vacker dikt om kärlek och sånt.

Det femte sinnet

Jag ser dig brevid mig
så vacker som en ängel i månskenets dunkla ljus
 Jag hör hur du andas och hur ditt hjärta slår,
och känner värmen från din släta hy, len som honung
 Ditt hår doftar som rosor på en sommaräng,
men du smakar ju inte tårta direkt.



Sådär ja, den dikten satt ju som en keps! Och så säger de att kärlek och erotik går hand i hand... Läs gärna mitt förra inlägg om arbete också.


Blogg schmogg...

Välkomna till min första blogg. Jag har länge funderat på huruvida jag borde börja blogga eller inte, och samtidigt som jag tycker att hela fenomenet bloggande/blogging/att blogga (eller vad än det nu än kan tänkas kallas) är en aning irriterande, känner jag att jag samtidigt har mycket som jag vill säga.

Om ni är intresserade av saker som händer i min vardag; vilken spårvagn jag brukar åka med, min åsikt om vädret eller vad jag äter till middag, är det nog ingen större idé att läsa vidare. Det är jag inte ens intresserad av själv. Tyvärr kommer min blogg nog mest bestå i att jag tycker synd om mig själv (och i vissa undantagsfall även andra) i kombination med att jag ventilerar min kritik mot diverse myndigheter och samhällsstrukturer. Jag blir faktiskt en smula irriterad på saker ibland.

Jag ska alltså inte berätta om min dag, men däremot kommer jag berätta om en händelse i min dag. Det som hände var att jag fick två stycken brev...

Innan jag fortsätter krävs lite bakgrundshistorik. Sedan vårterminen 2006 har jag studerat. Innan det har jag varit arbetslös större delen av tiden sedan jag tog studenten (2003), och vare sig ni tror det eller ej kan jag säga att det till stor del beror på att jag har långt hår och skägg, dock är detta inte relevant just nu. Jag började plugga främst för att få en möjlighet att påbörja någonting som åtminstone skulle kunna liknas vid ett liv. Alltså, jag började plugga för att kunna ta ett studielån, för att i sin tur få råd att till exempel ordna ett eget boende. Men eftersom jag inte läser eller har läst några utbildningar som kan ge en jobb (lösa kurser i filosofi, psykologi och astronomi) ville jag försöka skaffa mig ett extrajobb.

Eftersom jag nu blev rikare än någonsin, då jag fick nästan 7000 kr i månaden från CSN, kunde jag lägga undan en tusenlapp eller två per månad. Dessa tusenlappar använde jag till att skaffa mig en taxiförarlegitimation, någonting som senare skulle visa sig vara ett misstag. Inom taxibranchen är det lätt att få jobb, och man kan välja sina arbetstider väldigt fritt, vilket passar mig perfekt. Tyvärr gjorde jag än en gång misstaget att överskatta folk, och sedan jag börjat köra taxi (då man verkligen träffar alla olika typer av folk) tycker jag inte bara illa om de flesta av dem längre; jag har tappat allt hopp om mänsklighetens framtid. Det viktiga i sammanhanget är i alla fall att jag inte trivs speciellt bra, och tror inte att jag ens skulle kunna klara av rent psykiskt att köra mer taxi än max 2-3 dagar i veckan nu, och det blir värre för varje dag jag jobbar.

Förra terminen (HT 2007) lyckades jag dock läsa helfart och halvfart samtidigt (30hp, eller 45 med nya systemet) utan hjälp från CSN. Detta kanske mest för att se om jag ens skulle kunna klara av det. Jag har jobbat i princip varenda ledig stund jag har haft, och jag har levt på existensminimum, men jag har överlevt. Eftersom jag fortfarande är osäker på vad jag vill göra i framtiden, i kombination med att man bara kan få studiebidrag tolv terminer, valde jag att försöka klara mig utan varken lån eller bidrag.

Det var dock väldigt påfrestande, och jag har valt att ta ett sabbatshalvår nu, då jag tänkte ta det lite lugnare och kolla på möjligheterna att hitta ett jobb som passar mig bättre. Jag började fundera på att ta CE-körkort eftersom jag hört att det behövs väldigt många sådana chaufförer, samt att det är väldigt bra lön (till skillnad från att köra taxi). Men framförallt behöver man inte träffa så mycket folk om man kör långtradare. Jag såg på arbetsförmedlingens hemsida att de hade utbildningar (det kostar ca 40 000 att ta kortet själv), så jag skickade ett mail för att fråga vad som krävs för att komma in på en sådan utbildning, hur branchen ser ut etc.. Jag har även hört att det finns åkerier som tillämpar principen att betala ens utbildning mot att man jobbar åt dem en viss tid efteråt, och jag frågade även i mailet om de kände till något om detta och visste vart man i så fall kunde vända sig. Svaret jag fick såg ut såhär:

"Hej Henrik!
Jo, det är mycket god arbetsmarknad för lastbilsförare, speciellt i Göteborg
med omnejd. De utbildningar som Arbetsförmedlingens tår för gäller endast för
de som är inskrivna som arbetssökande/arbetslösa. Du kan gärna gå in på vår
hemsida, www.arbetsformedlingen.se, och se under yrken/studier, där kan du se
både våra utbildningar och andra, samt läsa om yrken. Jag har aldrig hört talas
om åkerier som betalar utbildningen för någon, men om du har kontakter så får
du höra efter.
"

Jag ska här bortse från det ofattbart korkade misstaget att de trodde att jag frågade om de hade kontakter med åkerier för att jag redan hade det själv, och istället betona att utbildningen gäller de som är "inskrivna som arbetssökande/arbetslösa". Här trodde jag naivt nog att de alltså inte menade "arbetssökande = arbetslösa".
Efter vidare brevväxling blev jag rekommenderad att skriva in mig hos dem, vilket jag också gjorde. Jag förklarade min situation, att jag hade ett extrajobb men ville veta hur möjligheterna såg ut för att byta jobb. Jag undrade helt enkelt om de möjligen förmedlade arbete på arbetsförmedlingen. Eftersom jag fortfarande hade fullt upp med skolan tills i mitten på januari, kom vi överens om ett datum då jag skulle komma tillbaka för att verifiera mina betyg o.dyl., för att sedan se vad som kunde göras.

När jag var där igen för ett par dagar sedan (och då fick träffa en annan "arbetsförmedlare") blev hon lite förbryllad när hon läste i mina papper att jag hade ett extrajobb. Jag förklarade min situation. Hon sa därefter att jag tyvärr inte kunde kunde få några bidrag om jag redan har ett jobb. Jag förklarade snällt att jag inte var intresserad av något bidrag, utan av hjälp med att hitta ett nytt jobb. Sällan har jag skådat någon så förvånad kvinna. Faktum var att hon fick kalla på en av sina kollegor för att fråga vad man gör med en som "inte är intresserad av bidrag, utan vill ha ett jobb". Inte heller kollegan tycktes ha varit med om någonting liknande förut, och vidare fick jag höra att jag ändå inte har någon möjlighet att få hjälp av dem med ett karriärsbyte, eftersom det "behövs" så många taxichaufförer. Skulle jag hypotetiskt vara arbetslös och inskriven, skulle de säga åt mig att börja köra taxi. Vi drog den gemensamma slutsatsen att det inte fanns någon som helst poäng för mig att vara inskriven där.

Så kommer vi till min dag idag (eller igår mer bestämt då vi har kommit en bit in på småtimmarna), och mina två brev jag fick.

Det första var från arbetsförmedlingen, och det var ett meddelande om min avaktualisering. Men vad som fick mig att reagera var skälet de angav till varför jag inte längre står som arbetssökande. Det stod "Du har börjat utbildning från och med 2008-01-22". Det är möjligt att jag nämnde att jag läser två stycken kvällskurser nu på vårterminen, men jag läser bara en tredjedel nu av vad jag gjorde tidigare. Vidare kan man naturligtvis ifrågasätta om det kan klassas som utbildning i den bemärkelsen att jag inte skulle kunna arbeta (och jag skulle inte tveka en sekund att helt enkelt skita i att gå dit om jag hade ett vettigt jobb att gå till), och vad de fick 2008-01-22 ifrån har jag inte en blekfet jävla aning om. Men det lustiga är inte det här brevet i sig, utan i kombination med det andra brevet...

Detta brev kom från CSN. Då jag öppnade det såg jag en stor och vänlig rubrik som löd "Dags att börja betala!" Jag har alltid trott att man betalar tillbaka studieskulderna när man inte längre studerar, men tydligen är det inte så. Man betalar tillbaka när man slutat gå på bidrag. På precis samma sätt som att det var irrationellt av mig att utbilda mig till taxichaufför (eftersom jag nu tydligen aldrig kommer kunna bli något annat så länge folk fortsätter att åka taxi i onödan hela jävla tiden), var det irrationellt av mig att använda min taxiförarlegitimation till att försörja mig själv. Det hade alltså varit bättre för mig att ta bidragsdelen också, även om jag klarade mig utan de pengarna. I praktiken innebär detta att de vill att jag ska använda deras pengar till att betala tillbaka till dem. Jag tycker det låter helt befängt, men tyvärr är det så det fungerar. Det viktigaste här i livet tycks vara att sträva efter högsta möjliga BNP. Genom att ha myndigheter som är vilse i sin egen byrokrati, hur bakåtsträvande de än må vara, så är de satta i sysselsättning. Att gräva en grop för att fylla igen den är vår regerings svar på problemen i samhället, för när vi gör det skapar vi jobb. Så jäääävla onödigt! Men mer om det en annan gång.

Ha det gött.


RSS 2.0